Äntligen fredag

Alla säger ”Äntligen fredag”, men jag känner inte riktigt så. Antingen är jag ensam för alla jag känner har fullt upp med sin familj och sina respektive eller så har jag barnen som jag måste sysselsätta en hel helg och jag orkar inte riktigt det ännu. Så någon riktig fredagsglädje känner inte jag. Jag ser snarare fram emot måndag när jag får träffa andra vuxna igen.

En ensam kväll

Jag inser att jag måste hitta på saker att göra på fredag och lördag kvällar när jag inte ha barnen. Då känns det extra jobbigt att vara själv eftersom de flesta andra spenderar tid tillsammans med sina respektive då. Sådana här kvällar kan jag sakna T. Inte för att han har spenderat någon tid med mig de senaste åren men han fanns i alla all där så att jag slapp vara ensam i huset.

Egentligen har jag nog varit ensam väldigt länge när jag tänker efter. T har inte funnits där för mig på många år. Jag kan inte komma ihåg när han senast satt nära mig i soffan och tittade på något tillsammans med mig. Jag saknar närheten till någon. Någon att kramas med och gosa med, någon att somna bredvid och någon att hålla i handen. Jag saknar att verkligen bli älskad av någon och att kunna älska någon tillbaka. Jag saknar det så det gör ont.

Varför ville han skiljas?

På gårdagens terapitimme pratade vi om min man T. Det känns som jag vill veta varför han ville skiljas. Jag tror att jag vill förstå vad jag gjort för fel. Men hur jag än frågar så får jag inget svar från T. Han säger att han inte vet varför eller att han inte längre hade några känslor kvar för mig.

Jag måste på något sätt acceptera att jag aldrig kommer att få något svar från T. Terapeuten och jag pratade istället om vad jag tror var felet. Jag har flera teorier. Den ena är att vi gled ifrån varandra helt enkelt. Vi slutade prata med varandra. Allt vi delade var företaget familjen men inget annat. En annan teori är att jag helt enkelt gjorde för mycket. Vad än T säger så var det jag som gjorde det mesta hemma och jag upplevde aldrig att jag fick någon uppskattning för det. Kanske tyckte han att jag gjorde för mycket. Kanske ville han vara mer delaktig i familjen och kände att jag inte släppte in honom.

Vad det än är så är det slut. Han har tagit sina saker och flyttat ut. Han vill vara med henne istället för mig. Det känns sorgligt och misslyckat och jag förstår inte varför det blev så här.

Jobbig helg

Den här helgen har varit jobbig. T har flyttat ut. Det känns sorgligt och jag känner mig misslyckad. Egentligen borde jag inte tänka så. Det är inte jag som är misslyckad utan mitt äktenskap. Jag gjorde allt jag kunde för att få det att fungera men ändå gick det inte. Han ville inte mer. Vad kan jag göra då? Ingenting men ändå känner jag mig misslyckad.

Diagnos

Det känns som jag fått en diagnos. Förra veckan hos terapeuten så klarnade allt. Plötsligt förstår jag vad det är för fel på mig. I korthet är jag rädd för att bli bortvald och lämnad. Och nu har precis det hänt. På kort tid har två personer som jag stått nära lämnat mig för någon annan. Min man begärde skilsmässa i oktober för att han hade hittat någon annan. Min vän M, har hittat en flickvän, som nu upptar all hans tid. Jag känner mig totalt bortglömd, utelämnad och oälskad. Mörkret är totalt och jag har dagar då jag känner att jag vill lämna mitt liv.

Jag var hos läkaren förra veckan och han skrev ut en ny medicin, en tredje medicin som ska lätta de mörka tankarna lite. Än så länge har jag inte märkt någon effekt. Allt känns snarare jobbigare just nu men jag hoppas att det kommer för jag orkar inte mer nu. Det som krävs är tid och tålamod.

På ett sätt är det skönt att jag äntligen förstår vad det är jag är så rädd för. Nu kan jag börja jobba på att göra det bättre. Men jag vill att det ska vara bättre nu men det tar tid. Som jag skrev om i mitt förra inlägg så vill jag gärna lära känna nya människor. Men det känns som om det inte är någon ide. Jag är alldeles för rädd för att bli lämnad för att våga släppa in någon annan i mitt liv och skulle jag släppa in någon så kommer jag att kväva den personen. Kväva den med mina krav på löften om att de inte ska lämna mig och vem skulle inte fly då. Jag måste lära mig klara mig själv, ta hand om mig själv och hantera min rädsla innan jag kan börjar lära känna andra igen. Det känns tungt men det är det jag måste göra. Jag måste ha tålamod och jag måste vara ensam.

Att hitta nya vänner

Jag har insett att jag sitter väldigt mycket ensam. Jag är själv med barnen hela januari oh en vecka in i februari. Jag kommer ingenstans. Jag har försökt bjuda in vänner att komma och hälsa på mig någon kväll men hitintills har en kompis varit här. Jag behöver nya vänner helt enkelt. Men var hittar man nya vänner?

Jag har inte lust att gå in på någon dejtingsite. Jag är inte redo för det och det är inte det jag söker heller. Jag vill hitta nya vänner och kanske längre fram någon som jag kan förälska mig i. Jag vill gärna hitta människor att umgås med som är intresserade av samma sak som jag men det ska också vara människor som jag känner att jag klickar med som jag vill umgås med. Jag vill inte tvingas umgås med människor bara för att det inte finns några andra. Då är jag hellre ensam.

I helgen ska jag sjunga. Jag har gått med i en kör och vi ska träffas och sjunga hela helgen. Jag tycker om att sjunga men jag har inte sjungit i kör på länge. Jag vet inte riktigt vad jag tror och har inga riktiga förväntningar. Förhoppningsvis ska det leda till några nya kontakter. I övrigt har jag tittat lite på nätet efter siter där man kan prata med andra men i och med att jag inte kommer ut någonstans just nu, men jag har inte hittat något bra. Jag vill inte sitta ensam hela tiden men jag vet inte var jag ska hitta någon som vill umgås med mig och som jag trivs tillsammans med.

Ensam och sviken

För snart fem veckor sedan kom min man till mig och sa att han ville skiljas. Min värld rasade. Hur kunde han vilja skiljas efter allt jag har gjort för honom. Jag har gjort allt för att han och barnen ska ha det bra, men ändå är det han som vill skiljas. Jag frågar honom varför men det enda han kan säga är att vi inte längre har några gemensamma intressen. Han säger att han inte hittat någon annan men jag är inte helt säker på att det inte i alla fall finns någon som har inspirerat honom. Kanske den där kvinnan som han var ute och kröp i grottan med.

För att få tröst vände jag mig till min bästa vän. Han var så fin. Han ställde upp och gav mig en axel att gråta på. Vi umgicks och hade det trevligt tillsammans. Vi gick på bio och ut och åt. Vi gjorde planer tillsammans för vad vi skulle göra. Vara tillsammans och göra roliga saker. Mitt upp i sorgen över skilsmässan mådde jag okey ändå, tack vare att han fanns där.

Men i tisdags hände någonting. Han tyckte att jag blivit för beroende av honom, att jag klamrade mig fast och bara levde för de gånger som vi sågs. Jag tror att han inte riktigt orkade med mig längre, att jag blivit för krävande för honom. Han ville vara fri och göra vad han ville och har dessutom träffat en tjej som han är lite intresserad av. Jag kände mig så otroligt sviken. Han hade lovat mig att alltid finnas där men ändå svek han mig. Det gjorde nästan ännu ondare än beskedet om skilsmässan. Det var så nytt och jag var så sårbar. Jag har gråtit i flera dagar. Två dagar tog jag tom lugnande tabletter bara för att ta mig igenom dagen. Nu känner jag mig bara ensam och övergiven. Sviken två gånger på mindre än en månad. Det finns ingen som vill ha mig, ingen som vill älska mig och det är det jag önskar mig över allt annat, att någon ska älska mig. Älska mig som den jag är, inte svika mig och aldrig lämna mig.

 

Jag är så trött på alla som vill hjälpa men inte förstår vad jag behöver

Jag är trött på alla människor som vill ge mig råd och tror att de kan hjälpa mig. De är väldigt få personer som verkligen förstår hur jag mår och kan säga något som är till hjälp. De som förstår är oftast de som gått igenom något liknande själv. De som förstår förstår också att de egentligen inte kan säga något för att hjälpa mig utan att det jag bäst behöver är någon som lyssnar, stöttar och visar att de verkligen bryr sig om mig. Som min nya vän till exempel. Han kan säga sådana där fina saker som att han helst av allt skulle se att jag var glad och lycklig jämnt men att han förstår att just nu är det inte då. Eller att han skulle vilja skydda mig från allt det onda men att han vet att det inte går. Det är sånt som får mig att känna att han verkligen bryr sig.

Min mamma däremot ringer mig varje dag och på ett eller annat sätt ger hon mig alltid dåligt samvete för ett eller annat. Hon vill att jag ska fortsätta spela wordfeud med henne men hon förstår att jag inte orkar. Men när jag har tid så kan jag väl starta ett parti igen. Det känns genast som ett krav för mig och krav är inte något som jag klarar av just nu. Hon ger mig också dåligt samvete för att vi beslutat oss för att åka till svärmor med sambo över midsommar. Det är en 50 mil lång bilresa med barnen men vi gör hellre det för att när vi väl är där ställs det mindre krav på oss. Svärmor förstår lite mer att jag inte orkar och har lovat ta hand om allt. Framför allt tar hon hand om barnen vilket underlättar för oss. Hon ställer inga krav och ger mig inget dåligt samvete så det är inte så underligt att vi väljer att åka dit.

Jag behöver en kravlös tillvara med så få måsten som möjligt och mycket vila. Gärna också någon som förstår mig och ger mig en uppmuntrande kram ibland. Är det så mycket begärt?

Pedantisk

När jag mår dåligt blir jag pedantisk. Jag vill ha allting i perfekt ordning omkring mig, vilket blir väldigt jobbigt när man har tre barn och en man som man lever med. Den perfekta ordningen infinner sig helt enkelt aldrig.  På något sätt lugnar ordningen mig.  Den gör så att jag känner att jag har kontroll på situationen även om det är kaos inne i mitt huvud.

Kanske är det också därför som jag är beroende av att få mitt eget lilla utrymme, en plats som är bara min där jag kan skapa min perfekta ordning.Kanske är det därför jag gillar att ha regler. Regler skapar ett ramverk, något att förhålla sig till. De skapar en begränsning i utrymmet som jag behöver kontrollera.

Att skapa den här perfekta ordningen håller mig också sysselsatt. Det gör att jag har saker att göra, så att tiden går. Tiden läker alla sår. Tiden måste gå för att jag ska må bra. Min pedantiska ådra hindrar mig från att leva här och nu. Det är nog det jag är rädd för, att vara här och nu. För om jag skulle vara här och nu så skulle jag behöva vara med mig själv och konfrontera alla rädslor, all ångest och alla monster. Det är jobbigt och det vill jag helst slippa. Därför gömmer jag mig bakom min perfekta yttre ordning och mina regler.

Att aldrig få uppleva förälskelsen igen

En vän sa till mig idag att då fort man börjar känna något annat än vänskap till en vän måste man avsluta den relationen utav respekt för den man lever med. Det kändes hårt att höra det. En del av mig säger att givetvis har hon rätt, självklart ska man göra så men jag vill inte ha det så. Jag kan inte tänka mig att gå igenom livet och aldrig uppleva en förälskelse igen. Jag vet att det är fel men jag vill uppleva den där bubblande känslan i magen igen och jag vill uppleva glädjen varje gång man tänker på eller ser på personen i fråga. Jag kan inte tänka mig att gå igenom resten av mitt liv utan att få uppleva det i alla fall en gång till.